Vad är Agility?

Textförfattare: Erika Sandström

Enligt SBK-tävling fanns det 2011 fem italienska vinthundar som tävlar i agility. Rasen är alltså ovanlig på agilitybanor och väcker alltid förtjusning och uppmärksamhet. Betydligt vanligare är bordercollie, sheltie och andra vallhundar men vilka raser eller blandraser som helst kan träna och tävla agility. De flesta hundar tycker att det är en uppenbart rolig sysselsättning.

Agility tävlas i två olika sorters klasser; hoppklass och agilityklass. Skillnaden är att agilityklasserna innehåller ”upp-och-gå-hinder” som gungbräda, A-hinder och balans. Hoppbanorna har inte dessa hinder, utan bara hopphinder i olika form, slalom, tunnel och platt tunnel. Både hopp och agility är indelade i tre svårighetsklasser, 1, 2 och 3, och i tre storleksklasser, Small, Medium och Large. Skillnaderna på storleksklasserna märks bara på hindrens höjd. För att bli uppflyttad en klass krävs tre ”uppflyttningspinnar”, vilket hunden får om den är felfri och bland de 15% bästa i klassen. Pinnarna delas ut till hunden, inte till föraren eller ekipaget.

Målet i agility är att ta sig runt banan felfritt och så snabbt som möjligt. Det är i sig inte lätt. Ekipaget får fem fel om föraren rör hunden, om hunden river ett hinder, missar kontaktfält på balanshindren, vägrar, eller missar en port i slalom. Vägrar hunden tre gånger blir ekipaget diskat. Diskvalificeringar är också vanliga eftersom ekipaget blir diskat om hunden tar fel hinder – något som är mycket lätt hänt när föraren inte tydligt visar en snabb och entusiastisk hund vilket som är rätt nästa hinder.

Agilitytävlingar är roliga tillställningar. Hundarna är uppenbart glada och stämningen hos publik och tävlande är positiv. Att bli diskad är så vanligt att det inte är någon stor sak, och alla vet att det alltid är förarens fel om loppet inte blir felfritt. Hundarna får i vilket fall alltid stor och välförtjänt belöning efter målgång.